Keep Yourself Alive
Hösten 2009 så drabbades jag av panikångest som jag inte kunde hantera. I början så uppstod det bara i miljöer där jag var osäker, som till exempel om jag var tvungen att vara ensam eller liknande. Men på en dag så förändrades det helt och jag kunde inte gå ur sängen utan att den var där. Vissa tillfällen så försvann omvärlden, och andra var lindrigare. De värsta var då det kom som en chock, och allt runtomkring bara blev en stor sörja av färger och ljud. Det svartnade framför ögonen och jag var helt säker på att jag var på väg att dö. Alla kroppsdelar domnade bort, och vad som hände efter det minns jag inte. Jag var riktigt rädd. Jag kunde inte göra någonting åt det, jag kunde inte se några samband mellan attackerna, och visste inte heller om det faktiskt var så att jag höll på att dö.
Efter ett tag så tvingade min mamma iväg mig till BUP, och det var från den stunden allt gick käpprätt åt helvete.
Jag såg själv ingen utväg på problemet utan accepterade deras ”hjälp”, och var faktiskt riktigt glad över att de hjälpte mig och insåg vad det var med mig, och gav mig tips på vad jag kunde göra för att må bra igen. Mina psykologer sa åt mig att göra saker steg för steg, då jag inte längre kunde gå upp ur min säng. Jag skrev en lista på saker som jag tyckte var roligt, och saker jag ville göra om dagarna. Mamma skjutsade mig till stallet, stan, till mina kompisar, vart jag än ville. Hon stannade hemma bara för att ta hand om mig eftersom jag inte kunde vara ensam. Men även under denna tid så hade jag fortfarande livsglädjen kvar, något som sakta togs ifrån mig med tiden. Den största glädjen var nog att jag träffade Cornelia och Louise (som idag är min bästa vän). De fick iväg mig på saker, som tonår i deras kyrka, små utflykter som att gå ut och åka pulka och så vidare. Jag började sakta må bättre, jag fick fortfarande panikattacker, men inte lika allvarliga.
Efter jullovet så började jag skolan igen och var riktigt glad över att träffa mina vänner igen. Det fanns tillfällen då jag panikattackerna kom krypande, men då visste jag i alla fall hur jag skulle försöka stoppa det.
Trots att jag blev bättre så tyckte min psykolog och läkare att jag skulle ha medicin mot detta, vilket vi då tyckte var en bra idé. Det jag inte visste då var att den skulle suga all livsglädje ur mig och få mig till det stadiet där jag är idag.
I vilket fall så började jag med medicinen i februari 2010, och tyckte då att den var bra. Jag börjar dock misstänka att fallet var det att jag kände mig trygg över att ha något som skulle hjälpa mig, än att medicinen faktiskt verkade. Panikångesten minskade för varje dag som gick, och på våren 2013 så var den helt bortblåst. Men en annan sak som var som bortblåst var min livsglädje och förmåga att känna någonting annat än ilska och trötthet.
Jag minns hur lycklig jag var våren och sommaren 2010 då jag fortfarande hade en låg dos av medicinen, dock kände jag mig inte precis lika bekymmersfri som förr, men min psykolog beskrev det som depression och föreslog gång på gång att jag skulle höja min medicin. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag började få, men det var som att något låg och gnagde inuti mig som jag aldrig riktigt fick svar på vad det var.
Hösten 2010 så började jag 8an i en ny klass, och mådde faktiskt riktigt bra. Det var då jag senast kände att det blivit bra, och att jag hade underbara människor runt mig som jag verkligen tyckte om. Men med tiden så försvann känslan mer och mer, och i slutet av 8an (våren 2011) var jag ett vrak. Jag kunde inte sätta fingret på vad exakt det var som var fel, men jag försökte att leva vidare så gott jag kunde. Den sommaren så hade jag min första pojkvän, vilket gjorde sommaren fantastiskt, och mamma säger fortfarande att hon aldrig sett mig lika lycklig som jag var då, vilket kan vara sant. Dock så var jag bara lycklig ett par veckor innan den där känslan kom tillbaka igen, och med den känslan så kom även oförmågan att känna ”riktig” glädje. Glädje/lycka som inte slutar i ilska. Jag hade avslutat kontakten med BUP våren 2011, och tvingades nu tillbaka dit igen av mina föräldrar och vänner, och deras första förslag på vad som kunde lösa mitt problem var: ”HÖJ MEDICINEN!” Så jag gjorde motvilligt som de sa åt mig, de är professionella och vet vad de pratar om tänkte jag. Men ingenting blev bättre. Tvärt om, det blev bara värre och värre. Jag började nu stöta bort alla som kommit mig för nära, jag ville inte ha med någon att göra längre, för jag ville inte störa dem med mina problem. Jag tyckte om de för mycket för det.
När jag slutade högstadiet så grät jag ”på riktigt” för sista gången. Det var då jag senast hade en äkta känsla. Då jag senast faktiskt kunde vara ledsen utan att det ledde till riktigt störande irritation, ilska och trötthet. Sommaren 2012 så kände jag ingenting. Jag kände mig som en zombie och förstod inte vad det var för fel, varför det aldrig blev bättre. Jag förstod inte varför folk brydde sig om mig, och så fort någon visade det så kastade jag ut dem ur mitt liv. Jag visste att det var något fel på mig och skulle inte klara av att personer som jag verkligen tycker om ska behöva stå ut med mig.
Jag började gymnasiet den hösten (2012) och var glad över att kunna starta om. Jag trodde att det kanske skulle få mig att må bättre, nya människor och en ny miljö. Det gjorde det också, för ett tag. Jag tyckte verkligen om min klass och tyckte att alla var helt underbara, men efter ett tag så började jag umgås mer med vissa personer, och ju mer jag brydde mig om dem, ju sämre mådde jag. På den tiden så tyckte min psykolog åter igen att jag skulle höja medicinen, men jag vägrade. Nu började hon även bete sig väldigt skumt. Hon sa saker om mig som värken jag eller mina föräldrar tyckte stämde in alls, men hon försökte övertala mig att det var på ”det här” viset som jag kände. Vissa konversationer med henne slutade med att hon sa: ”Nu är det såhär det är, och det vet ni också.” och skrev upp något i sitt block. Jag brydde mig inte så mycket dock. Jag försökte bara fortsätta jaga efter problemet som funnits där så länge nu, och i oktober 2013 så hade jag för första gången tvångsmässiga självmordstankar. Jag kände mig så dum som utsatte mina vänner för mitt beteende, och försökte stöta undan dem. Jag insåg inte att jag gjorde det förrän jag förlorat min bästa vän. Trots att jag innerst inne var förtvivlad över detta så kunde jag inte få fram känslorna. Jag bara gick omkring som ingenting, för det fanns ingenting mer än det jag orkade göra. Jag började bli riktigt trött, och timmarna av sömn ökade och ökade för varje dag. Jag kunde inte göra något annat, och jag ville det inte heller.
Under det senaste året har allt verkligen rasat ihop. Jag gick omkring och tänkte att alla människor som jag bryr mig om måste verkligen HATA mig med tanke på hur jag är. Jag stötte iväg fler och fler människor, och ett tag så var alla personer jag kände på ”bekantskapsnivå”. Jag hade ingen som jag verkligen kunde prata med allt om utan att känna mig i vägen och störig, men jag kunde inte riktigt bry mig. Jag kände ingenting.
Det senaste året har bara gått åt till att försöka hantera min ilska och mina sömnproblem, och vem om inte min psykolog ska då lägga sig i?! Det hon säger är gång på gång att jag ska höja min medicin, och att jag tycker si o tänker så. Det spelade ingen roll om jag berättade hur jag kände mig, för hon kom sen efter och sa något helt annat. Som tur var så hade jag ett sista möte med henne i våras (2014), som jag inte ens tänker skriva om med tanke på att jag knappt klarar av att tänka på det. Efter detta gick det utför ännu en gång. Jag började röka, dricka, skära mig och försöka ta livet av mig. Jag försökte hitta något som kunde göra det bättre, något som kunde få mig att lugna ner mig och må bättre. Men som förväntat så var det ingenting som hjälpte.
I somras så var jag och familjen i Frankrike, och den mesta tiden spenderade jag i sängen på hotellet och sov. Jag klarade inte av att göra någonting för jag var så trött. Ingenting var roligt längre. Det var längesen jag kunde skratta på riktigt. Till och med på min 18årsdag som jag spenderade på ett lyxhotell i Monaco, och invigde vuxenlivet genom att spela på det kända casinot i Monte Carlo som jag så länge drömt om så var jag inte glad. Jag var inte glad på min 18årsdag, och det fick mig att fundera på om jag ens kunde vara glad.
Detta fortsatte tills en dag för ca 2 månader sedan då jag svimmade under en lektion i skolan. Jag minns inte mycket av händelsen, förutom att jag tänkte efteråt att ”fan, nu dör jag säkert snart också”, men jag kunde inte bry mig.
Två veckor senare så hände samma sak igen, fast 1000 gånger värre. Jag var hemma, och föll bara ihop. Under tiden så försökte jag ta livet av mig genom att strypa mig och hoppa ut genom fönstret, så jag fick åka in till psyket.
Jag brydde mig inte nu heller. Kunde de inte bara låta mig vara? Kunde de inte bara låtit mig dö? Men nej, jag blev involverad i en massa grejer och folk ringde till mig därifrån för att se så att jag inte gjorde något dumt.
Efter detta så började jag misstänka att det kanske är medicinen som gjort mig sån här, och slutade ta den tvärt. Mamma märkte det dock och tvingade mig att äta helvetet, vilket var bra.
I fredags så svimmade jag igen. Men denna gång så försökte jag ta livet av mig, och slutade andas ett kort tag. Det jag minns från detta är tanken som for igenom mitt huvud innan jag slutade andas (bara ett par sekunder). Jag fick åka in till sjukhuset igen, och två av mina vänner följde med mig dit, vilket jag är så sjukt tacksam över. Skulle det inte vara för att jag fick vänta en evighet och en dag på läkaren, så jag kunde berätta för dem hur jag kände mig så skulle jag nog aldrig pusslat ihop det i mitt huvud. Att anledningen till att jag mått så otroligt dålig de senaste åren har varit på grund av den här helvetes medicinen.
Jag har börjat minska dosen och känner mig faktiskt redan lite bättre. Jag känner mig mer stabil och har börjat släppa in folk i mitt liv igen. Det finns inget som jag är mer tacksam över just nu än de underbara människorna som funnits där för mig, och som fortfarande gör det. Trots att jag har varit riktigt konstig så har de på något sätt fortfarande stått ut med mig och brytt sig. Jag kunde för första gången på år skratta på riktigt för några dagar sedan. Jag har fortfarande inte fått tillbaka livsglädjen, men jag känner att jag börjar längta efter saker och tycker att saker är kul igen. Jag hoppas verkligen att detta är vad som är felet och att jag inte ännu än gång blir sämre. Men jag har verkligen en bra känsla av det här.
Om någon orkat läsa den här texten så är jag tacksam. Jag hoppas att alla verkligen tar hand om sig själva och personer runt omkring. För det finns inget som betyder mer för en människa som mår dåligt än att veta att det finns någon som bryr sig.
Och en sista sak: "Keep yourself alive" som Freddie Mercury hade sagt. :)
Efter ett tag så tvingade min mamma iväg mig till BUP, och det var från den stunden allt gick käpprätt åt helvete.
Jag såg själv ingen utväg på problemet utan accepterade deras ”hjälp”, och var faktiskt riktigt glad över att de hjälpte mig och insåg vad det var med mig, och gav mig tips på vad jag kunde göra för att må bra igen. Mina psykologer sa åt mig att göra saker steg för steg, då jag inte längre kunde gå upp ur min säng. Jag skrev en lista på saker som jag tyckte var roligt, och saker jag ville göra om dagarna. Mamma skjutsade mig till stallet, stan, till mina kompisar, vart jag än ville. Hon stannade hemma bara för att ta hand om mig eftersom jag inte kunde vara ensam. Men även under denna tid så hade jag fortfarande livsglädjen kvar, något som sakta togs ifrån mig med tiden. Den största glädjen var nog att jag träffade Cornelia och Louise (som idag är min bästa vän). De fick iväg mig på saker, som tonår i deras kyrka, små utflykter som att gå ut och åka pulka och så vidare. Jag började sakta må bättre, jag fick fortfarande panikattacker, men inte lika allvarliga.
Efter jullovet så började jag skolan igen och var riktigt glad över att träffa mina vänner igen. Det fanns tillfällen då jag panikattackerna kom krypande, men då visste jag i alla fall hur jag skulle försöka stoppa det.
Trots att jag blev bättre så tyckte min psykolog och läkare att jag skulle ha medicin mot detta, vilket vi då tyckte var en bra idé. Det jag inte visste då var att den skulle suga all livsglädje ur mig och få mig till det stadiet där jag är idag.
I vilket fall så började jag med medicinen i februari 2010, och tyckte då att den var bra. Jag börjar dock misstänka att fallet var det att jag kände mig trygg över att ha något som skulle hjälpa mig, än att medicinen faktiskt verkade. Panikångesten minskade för varje dag som gick, och på våren 2013 så var den helt bortblåst. Men en annan sak som var som bortblåst var min livsglädje och förmåga att känna någonting annat än ilska och trötthet.
Jag minns hur lycklig jag var våren och sommaren 2010 då jag fortfarande hade en låg dos av medicinen, dock kände jag mig inte precis lika bekymmersfri som förr, men min psykolog beskrev det som depression och föreslog gång på gång att jag skulle höja min medicin. Jag kan inte riktigt beskriva känslan jag började få, men det var som att något låg och gnagde inuti mig som jag aldrig riktigt fick svar på vad det var.
Hösten 2010 så började jag 8an i en ny klass, och mådde faktiskt riktigt bra. Det var då jag senast kände att det blivit bra, och att jag hade underbara människor runt mig som jag verkligen tyckte om. Men med tiden så försvann känslan mer och mer, och i slutet av 8an (våren 2011) var jag ett vrak. Jag kunde inte sätta fingret på vad exakt det var som var fel, men jag försökte att leva vidare så gott jag kunde. Den sommaren så hade jag min första pojkvän, vilket gjorde sommaren fantastiskt, och mamma säger fortfarande att hon aldrig sett mig lika lycklig som jag var då, vilket kan vara sant. Dock så var jag bara lycklig ett par veckor innan den där känslan kom tillbaka igen, och med den känslan så kom även oförmågan att känna ”riktig” glädje. Glädje/lycka som inte slutar i ilska. Jag hade avslutat kontakten med BUP våren 2011, och tvingades nu tillbaka dit igen av mina föräldrar och vänner, och deras första förslag på vad som kunde lösa mitt problem var: ”HÖJ MEDICINEN!” Så jag gjorde motvilligt som de sa åt mig, de är professionella och vet vad de pratar om tänkte jag. Men ingenting blev bättre. Tvärt om, det blev bara värre och värre. Jag började nu stöta bort alla som kommit mig för nära, jag ville inte ha med någon att göra längre, för jag ville inte störa dem med mina problem. Jag tyckte om de för mycket för det.
När jag slutade högstadiet så grät jag ”på riktigt” för sista gången. Det var då jag senast hade en äkta känsla. Då jag senast faktiskt kunde vara ledsen utan att det ledde till riktigt störande irritation, ilska och trötthet. Sommaren 2012 så kände jag ingenting. Jag kände mig som en zombie och förstod inte vad det var för fel, varför det aldrig blev bättre. Jag förstod inte varför folk brydde sig om mig, och så fort någon visade det så kastade jag ut dem ur mitt liv. Jag visste att det var något fel på mig och skulle inte klara av att personer som jag verkligen tycker om ska behöva stå ut med mig.
Jag började gymnasiet den hösten (2012) och var glad över att kunna starta om. Jag trodde att det kanske skulle få mig att må bättre, nya människor och en ny miljö. Det gjorde det också, för ett tag. Jag tyckte verkligen om min klass och tyckte att alla var helt underbara, men efter ett tag så började jag umgås mer med vissa personer, och ju mer jag brydde mig om dem, ju sämre mådde jag. På den tiden så tyckte min psykolog åter igen att jag skulle höja medicinen, men jag vägrade. Nu började hon även bete sig väldigt skumt. Hon sa saker om mig som värken jag eller mina föräldrar tyckte stämde in alls, men hon försökte övertala mig att det var på ”det här” viset som jag kände. Vissa konversationer med henne slutade med att hon sa: ”Nu är det såhär det är, och det vet ni också.” och skrev upp något i sitt block. Jag brydde mig inte så mycket dock. Jag försökte bara fortsätta jaga efter problemet som funnits där så länge nu, och i oktober 2013 så hade jag för första gången tvångsmässiga självmordstankar. Jag kände mig så dum som utsatte mina vänner för mitt beteende, och försökte stöta undan dem. Jag insåg inte att jag gjorde det förrän jag förlorat min bästa vän. Trots att jag innerst inne var förtvivlad över detta så kunde jag inte få fram känslorna. Jag bara gick omkring som ingenting, för det fanns ingenting mer än det jag orkade göra. Jag började bli riktigt trött, och timmarna av sömn ökade och ökade för varje dag. Jag kunde inte göra något annat, och jag ville det inte heller.
Under det senaste året har allt verkligen rasat ihop. Jag gick omkring och tänkte att alla människor som jag bryr mig om måste verkligen HATA mig med tanke på hur jag är. Jag stötte iväg fler och fler människor, och ett tag så var alla personer jag kände på ”bekantskapsnivå”. Jag hade ingen som jag verkligen kunde prata med allt om utan att känna mig i vägen och störig, men jag kunde inte riktigt bry mig. Jag kände ingenting.
Det senaste året har bara gått åt till att försöka hantera min ilska och mina sömnproblem, och vem om inte min psykolog ska då lägga sig i?! Det hon säger är gång på gång att jag ska höja min medicin, och att jag tycker si o tänker så. Det spelade ingen roll om jag berättade hur jag kände mig, för hon kom sen efter och sa något helt annat. Som tur var så hade jag ett sista möte med henne i våras (2014), som jag inte ens tänker skriva om med tanke på att jag knappt klarar av att tänka på det. Efter detta gick det utför ännu en gång. Jag började röka, dricka, skära mig och försöka ta livet av mig. Jag försökte hitta något som kunde göra det bättre, något som kunde få mig att lugna ner mig och må bättre. Men som förväntat så var det ingenting som hjälpte.
I somras så var jag och familjen i Frankrike, och den mesta tiden spenderade jag i sängen på hotellet och sov. Jag klarade inte av att göra någonting för jag var så trött. Ingenting var roligt längre. Det var längesen jag kunde skratta på riktigt. Till och med på min 18årsdag som jag spenderade på ett lyxhotell i Monaco, och invigde vuxenlivet genom att spela på det kända casinot i Monte Carlo som jag så länge drömt om så var jag inte glad. Jag var inte glad på min 18årsdag, och det fick mig att fundera på om jag ens kunde vara glad.
Detta fortsatte tills en dag för ca 2 månader sedan då jag svimmade under en lektion i skolan. Jag minns inte mycket av händelsen, förutom att jag tänkte efteråt att ”fan, nu dör jag säkert snart också”, men jag kunde inte bry mig.
Två veckor senare så hände samma sak igen, fast 1000 gånger värre. Jag var hemma, och föll bara ihop. Under tiden så försökte jag ta livet av mig genom att strypa mig och hoppa ut genom fönstret, så jag fick åka in till psyket.
Jag brydde mig inte nu heller. Kunde de inte bara låta mig vara? Kunde de inte bara låtit mig dö? Men nej, jag blev involverad i en massa grejer och folk ringde till mig därifrån för att se så att jag inte gjorde något dumt.
Efter detta så började jag misstänka att det kanske är medicinen som gjort mig sån här, och slutade ta den tvärt. Mamma märkte det dock och tvingade mig att äta helvetet, vilket var bra.
I fredags så svimmade jag igen. Men denna gång så försökte jag ta livet av mig, och slutade andas ett kort tag. Det jag minns från detta är tanken som for igenom mitt huvud innan jag slutade andas (bara ett par sekunder). Jag fick åka in till sjukhuset igen, och två av mina vänner följde med mig dit, vilket jag är så sjukt tacksam över. Skulle det inte vara för att jag fick vänta en evighet och en dag på läkaren, så jag kunde berätta för dem hur jag kände mig så skulle jag nog aldrig pusslat ihop det i mitt huvud. Att anledningen till att jag mått så otroligt dålig de senaste åren har varit på grund av den här helvetes medicinen.
Jag har börjat minska dosen och känner mig faktiskt redan lite bättre. Jag känner mig mer stabil och har börjat släppa in folk i mitt liv igen. Det finns inget som jag är mer tacksam över just nu än de underbara människorna som funnits där för mig, och som fortfarande gör det. Trots att jag har varit riktigt konstig så har de på något sätt fortfarande stått ut med mig och brytt sig. Jag kunde för första gången på år skratta på riktigt för några dagar sedan. Jag har fortfarande inte fått tillbaka livsglädjen, men jag känner att jag börjar längta efter saker och tycker att saker är kul igen. Jag hoppas verkligen att detta är vad som är felet och att jag inte ännu än gång blir sämre. Men jag har verkligen en bra känsla av det här.
Om någon orkat läsa den här texten så är jag tacksam. Jag hoppas att alla verkligen tar hand om sig själva och personer runt omkring. För det finns inget som betyder mer för en människa som mår dåligt än att veta att det finns någon som bryr sig.
Och en sista sak: "Keep yourself alive" som Freddie Mercury hade sagt. :)
