Pappa har precis eldat i huset, så det är världens mysigaste höstkänsla här inne. Det får mig att tänka tillbaka på hösten 2009, som var en av de värsta men samtidigt bästa i mitt liv. Jag kämpade emot min panikångest som var värre än någonsin, samtidigt som jag hade saker för mig varje dag. I början av hösten kunde jag inte ens gå ut ur huset, men under tiden så var det alltid något som drev mig till att göra saker. Jag kämpade för att klara av att åka ut till stallet och min dåvarande sköthäst Elvis, för att kunna se This is it på bio, och för att kunna träffa mina vänner. Detta var även tiden då jag träffade min bästa vän Louise, och jag började utveckla intressen som musik, att måla, fota, sminka, och även att blogga. 

När jag ser tillbaka på det nu så tycker jag att det var en riktigt bra tid, även fast det var läskigt. Det var då jag började ta itu med att övervinna rädslor, sluta vara så blyg, upptäcka nya saker, och då jag hade hela tonårstiden framför mig. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp och omtanke jag fick av så fina människor under denna tiden, det fick mig peppad ser jag nu ett tag efter allt är över.

Nästa år så blir jag 18. Jag fattar inte ens hur det gick till, tiden bara flög förbi. Fast jag är så otroligt lycklig över allt som hänt mig (nästan allt, det finns ett undantag...) för det har gjort mig till den jag är. Även fast jag fortfarande ibland inte vet vem det är som är jag.