Jag har nog aldrig mått så som jag gjort det senaste halvåret/året. Var och varannan dag har slutat med att jag freakat ur och däckat av utmattning. Hela tiden har jag haft ett behov av att gråta ut, men det har bara inte gått. Jag har lärt mig själv att hålla inne tårarna, men kanske lite för bra. Det finns så många anledningar till att jag mått såhär, men de största av dem är mitt självförtroende och min självkänsla. Jag har känt mig så sjukt kass och att jag inte är värd ett skit. Endel personer jag umgåtts med har bara gjort det värre, och fått mig att känna mig ännu sämre. En dag så vaknade jag upp och insåg att jag inte kunde fortsätta såhär. Jag kunde inte umgås med folk som bara fick mig att må dåligt. Personer som ena dagen beter sig som om man känt varandra i all evighet och andra dagen behandlar en som om man inte ens finns, och på det står och snackar skit om en. 

Sens dagen jag insåg detta, så har jag försökt att komma bort från den vanan. Att tro att jag inte får vara glad, eller känna mig som en hel människa. De senaste månaderna när detta var det enda jag la energi på var så sjukt hektiska. Jag låg efter i precis alla ämnen i skolan. Jag ville bara bort från omvärlden, och de enda jag ödslade tid på var de jag faktiskt ville umgås med. Men någonstans så fanns den där rösten kvar. Den rösten som sa åt mig att sluta. Sluta försöka vara glad och gå hem och sova istället. Vissa dagar lyssnade jag på den, och andra ignorerade jag den. De dagarna har vart de bästa under hela 2014. 
Under den senaste månaden jobbade jag ikapp alla ämnen, vilket resulterade i ca 20 prov och inlämningar. Jag trodde aldrig att jag skulle klara det, men på något vis så lyckades jag. Jag fick inte ett enda F och nästan alla betyg är högre än E. 

Jag var så sjukt nöjd över mitt hår här. 6 timmar hos frisören var definitivt värt det!


Trots att jag fortfarande inte är mig själv än så mår jag så sjukt mycket bättre. Jag lyckades tillslut att gråta ut, och låg i sängen en hel vecka och bara grät när skolan slutat. Det fick mig att må bättre. Faktiskt. Jag har intalat mig själv att det aldrig hjälper med att gråta, men det gör det. 
Detta jag skrivit kanske bara låter tragiskt och jobbigt, men under denna tiden så har jag funnit mig själv, och insett vad det är jag vill, och vem jag är. Eller jag har rättare sagt hittat tillbaka till spåret som jag fann förra året vid den här tiden. Jag måste bara stärka mig själv som person, och inse att jag faktiskt inte är värdelös ändå. Försöka ta till mig när folk säger att jag är begåvad och duktig på grejer, och inse att jag inte behöver vara perfekt. Allt behöver inte alltid vara perfekt om det resulterar i att jag ligger hemma på mitt golv och försöker svälta mig själv. Jag förstår tydligen inte att alla faktiskt gör fel ibland, och att jag inte förtjänar att dö för att något går dåligt en gång. Jag har knappt en susning om hur jag ska bli av med dessa tankar, men jag har kommit en lång bit på vägen. 

Shoppade upp allt jag ägde, och lite till, den här dagen...  

Om en och en halv vecka så åker jag till Frankrike. Jag längtar så skadat mycket!! Jag kommer vara i Cannes en vecka, och sedan åka till Monaco för att fira min 18årsdag, och inleder vuxenlivet med ett besök på casinot i Monte Carlo, och att gå ut och ta en drink. Det ska bli så skönt att äntligen komma bort från Sverige ett tag och ta det lugnt, (iallafall försöka) bli solbränd, och lära känna nytt folk. Snart så sitter jag på ett tak i Monaco och tecknar någon surrealistisk version av staden med Def Leppard och Mötley Crüe i öronen.

Det blev ett längre inlägg än jag tänkt. Meningen var att jag bara skulle skriva att jag tänker starta upp bloggen på nytt och renovera designen och lite sånt. I vilket fall, jag hoppas att ni inte somnade av all text. Längtar efter att spamma en massa bilder från Cannes, Monaco, Paris, Milano, Amsterdam, London och alla andra städer jag ska besöka i sommar!

Godnatt ♥